Hej på er, det är mamma som skriver.
Dagen då ni först visade er som ett plus på e liten sticka förändrades hela min världsbild. Från att ha varit en normalvärld blev den nu lite skrämmande, tänk allt som kunde hända er.
I takt med att magen växte så insåg jag även att graviditet inte är nåt man bara går i genom utan att förändras och när det sedan ringde en väckarklocka för att åka mot sjukhuset så stannade tiden.
Då du, stora M, svalt en massa vatten så fick jag inte träffa dej direkt utan efter två tre timmar på uppvaket så kom ni ned, en liten pojke med mycket gäll stämma som bara var min och A.s. Jag hade fått vara med om graviditeten alldeles för kort tid och verkligheten gav mig en käftsmäll. Var exakt kom du i från, hur kunde man lämna ett försvarslöst barn hos mig, jag som inte ens vetat om att jag varit med barn? Med tiden som gått sen du, stora M, lämnade min kropp snart fyra år har jag insett en sak. Du är svaret på våra böner och den som kom att förändra mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Stors M, jag älskar dej, mer än nån annan pojke på denna planet. Du är så duktig, vacker och intelligent att det nästan skrämmer mig. Varje dag med dej lär jag mig något nytt. Som att man visst kan äta godis som mat utan att det gör något, att bilen låter på ett speciellt sätt om syster är med i den. Att månen är dum som lyser på dagen och att mat visst kan vara äcklig. vad vore jag utan dig stora M? När du sedan var 13 månader kom ett stort plus till, på en annan sticka jag och du tittade på inne på stadsbibliotekets handikapptoalett. Det var lilla M som kommit. Herregud, jag som inte skulle kunna bli med barn bar nu ett i min famn och ett i magen. Sommaren var varm det året för jag mådde så illa och du stod ofta och tittade på när jag kräktes i handfatet innan jag skulle med tåget till skolan när den nya terminen. Den sista tiden av graviditeten var jobbig, jag hade ont och så fort jag ens funderade på att röra mig så fick jag sammandragningar. Den 8 februari var det så dax. Syster, som vi visste var en syster från UL var planerad att komma. Under snittet som jag minns så fick vi veta hur nära tragedin vi ändå befunnit oss och nu var vi en familj med fyra personligheter. Stora M som i magen varit en vilde, var orolig den första tiden och har med tiden blivit ett busfrö. Lilla M som var lugnet själv i magen, "har vi fått för våra synders skull" Ditt humör och envishet går inte av för hackor, men i magen låg du så stilla att vi bland trodde att vi förlorat dej. I dag är det två månader kvar till din två års dag och du är det sötaste som finns. Du är livets svar på de grekiska gudarna, du och din storebror är oljan som smörjer min själ Precis som din storebror har du lärt mig saker som jag inte visste jag behövde veta; att man kan förutom gaffel och kniv få plats med vantar och en penna i skrivarhålet där pappret ska komma ut, Att vispkrokarna till elvispen kan användas som nycklar till skåp och piano eller bara att man säger till sin pappa, "Pappa dum, kasta ut trappen ajaj", just för att vi sagt att vi kastar ut skorna i trappen så slipper vi leran inomhus.
Stora och lilla M tack för allt ni givit oss och tack för att vi får vara med på er resa genom livet, det är en ära att få se er växa och utvecklas. Dock är ni i bland skrämmande lika oss, A och T men oftast så häpnar vi över det ni låter oss få en glimt över.
Jag älskar er över allt annat, utan er vore livet tomt och de vackraste stunder i livet var då när ni kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar