min tjej är flickig.. eller inte. Hon pucklar på folk som en karla kar (läs skitstövel) om de tar hennes snuttis, en äcklig trasa med fina färger och dofter. I morse så hälsade en av fröknarna på henne varmed hon svarar. "nää ja prata inte dig" å går förbi... "nähä" skrattade fröken nervöst. I bakgrunden hör jag hur en av hennes riktiga fröknar säger nåt om
"ja det här kan bli en bra dag, eller hur Ml..."
vad var då felet?? jo det hade snöat ute och lilla M gillar inte snö.. vems fel är då det? jo den första bästa stackare som råkar tilltala henne.
Lika dan på vägen hem, en tjej säger "hej" lilla M skriker "NÄÄÄÄ PRATA INTE MED!"
Ni som kände mig som liten, var jag så där? var min make så där? hur blev det så här knasigt?
Vad gör då vi som föräldrar? Jag har flera gånger sagt att jag inte tycker om när hon pratar med andra på det sättet... hon ska sedan be om ursäkt.... då kommer det alltid nån å säger.. hon som är så liten.. ja hon är snart två år... men hyfs kan man lära sig hela livet.
Som när hon springer på folk med kundvagnen och ylar tuuuuuut!, ja hon är söt. ja hon är lite egen och nej mina barn får inte göra som de vill, men förklara det för henne..
Min lilla flicka har helt enkelt kommit in i tvåårstrotset =) .... det senaste 5 månaderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar