ibland

så har man den där gnagande känslan inuti som säger att man inte duger, räcker till och att man är så jävla fet att man inte behöver äta någonsin.
När denna känsla slår till blir man ite ledsen å sen äter man.

Denna sommar har känslan kommit flera gånger med resultat av + 7 kilo, 73 står vågen på nu när jag lyckats tappa förra omgången å nu är den på väg upp igen innan jag lyckas vända denna gnagande känsla av otillräcklighet.

det har inget med dåligt självförtroende att göra som ni kanske tror utan bara en brist på kärlek som jag haft under 23 år av mitt liv. Jag har hela tiden saknat tryggheten att känna att om jag mår dåligt så kan jag gråta mot en axel. Hela tiden har jag fått vara något jag inte är... detta har resulterat i ett självförakt och vad en del skulle kalla matmissbruk.

när jag som 18 årig anorektiker svor på att vända det gjorde jag det med besked och när jag som tjockast skulle vara lyckligast triggades matmissbrukaren igång.

känslan av att inte duga inför sig själv är jobbig och jag vet att jag duger för andra. men jag ser mig själv som den fetaste människan på denna jord.
När jag ställe rmig på vågen känner jag att nu får det fn vara nog och tanken att sluta äta slår mig samtidigt som jag gräver i skafferiet.

Vad satte igång det denna gång? sommaren och kravet på att känna sig och se smal ut och det totala misslyckandet.